Inte ensam

När jag blev sjuk så var jag helt övertygad om att man inte kan bli SJUK av stress. Det fanns inte i min värld. Pallar man inte är man svag, en looser. Jag skämdes för hur jag mådde, att jag var så ledsen, för all ångest.

Jag trodde att jag var ensam om att känna så. Alla andra roddade ju familj, jobb, intressen, träning och allt annat utan att må dåligt!

Allt det där gjorde att jag mådde ännu sämre och blev än mer ledsen. Som att jag slog och sparkade på mej fast jag redan låg ner.

Sedan ett par veckor träffar jag en grupp människor där vi tillsammans med en psykolog och en sjukgymnast talar om stresshantering och jobbar med avslappning.

Jag är inte ensam, man kan faktisk bli sjuk av stress. Jag börjar tro på att jag är på riktigt och i och med det känns vägen tillbaka så mycket bättre!

Jag jobbar sedan en tid 50% och om en vecka är det dax att gå upp till 75%. Måste erkänna att jag är lite nervös, rädd för att jag ska misslyckas. Men samtidigt vill jag det här! Jag tycker om mitt jobb och de människor jag arbetar med.

Hoppas på det bästa och tänker att om det skiter sej så är det inte svårare än att jag backar om det inte funkar.

Snart ute på andra sidan...

Det där med att blogga blev sekundärt när dottern blev sjuk och vi sveptes in i ett litet helvete med öroninflammation, läkarbesök, sprucken trumhinna och lilltjejens totalvägran avseende penicillin...

Vad säger man? Fy fan!

Hon har självklart haft det jättejobbigt stackarn och vi föräldrar kämpar runtomkring för att få tillvaron med storebror, träningar, läxor och jobb att fungera.

På söndag är medicineringen över, det ser vi alla mycket fram emot!

Mitt i allt detta kämpar jag för att hålla ihop mej själv. Oron äter upp mej inifrån och jag mår sämre igen. Stress symtomen staplar sej på varandra, ett efter ett.

Yrsel, koncentrationsvårigheter, frustration, tryck över bröstet, smaksinne och matlust försvinner... Ovan på det lägger sej sen tröttheten som en blöt filt. Jag känner mej matt i hela kroppen.

Förhoppningsvis släpper det när detta är över och jag hoppas på att allt det där bara sjunker undan lika snabbt som det kom.

Problemet ligger i att när jag tappar bort eller avstår från vila och återhämtning så kommer symtomen tillbaka direkt. Måste jobba med att ta mer hand om mej själv även när det "krisar".

Jag är inte ensam att rodda familjen, min man finns ju där med mej.

Nystart?

November 2014 gjorde jag förra blogginlägget.

Efter det kändes det lite som att jag började gå sönder. Jag bar omkring på en massa skit inombords som jag hade samlat på mej under en längre tid och jag kämpade länge för att hålla det kvar där.

Utåt sett var jag fortfarande samma tjej, glad och engagerad. Jag gjorde ALLT jag kunde för att hålla kvar den fasaden, som jag kämpade...

Jag hade fått mer och mer ont i en axel, den hade redan börjat bråka under 2013. Sedan dess gick jag i perioder hos en naprapat som gjorde vad han kunde för att få i ordning på det där. Det gick inte så bra. Han sa till slut att han inte kom någon vart i behandlingen och rekommenderade mej att ta en paus och sedan gå till en av hans kollegor istället. Han var den första som frågade om jag kanske var på väg att bli sjuk av stress?

Det var jobbigt att höra det där, det gjorde att allt det jag bar på började sippra ut och jag mådde sämre och sämre.

Men skam den som ger sej! Januari 2015 började bra tyckte jag, jag körde stenhårt på med träning trots värk på både in och utsida.

I slutet på den månaden blev jag åter igen förkyld. Kroppen gav liksom upp. Värken i axlarna blev värre och jag kunde inte jogga utan att få kramp i hela överkroppen. Jag klarade fan inte av att träna längre.

I februari tog jag mod till mej och bad min arbetsgivare om hjälp, jag var på väg att bli sjuk av stress. Ville jag gå hem och sjukskriva mej? Neeeej! Det här skulle jag minsann klara av vid sidan om jobb, familj och allt annat.

Hjälpen kom snabbt, jag fick gå till en psykolog och fick KBT behandling. På jobbet fick jag hjälp med att bli av med en del arbetsuppgifter. Jag fick fantastiskt bra hjälp av psykologen. När jag kom dit var jag i fullständigt kaos, både fysiskt och psykiskt. Jag fick hjälp att styra upp tankarna och stilla det värsta kaoset.

Men jag blev inte bättre.

Arbetsdagarna var en plåga i takt med att jag blev mer och mer ljudkänslig trött. Jag tillbringade mycket tid gömd på toaletten kämpandes med ångest och tårar. Till slut orkade jag inte mer. I början på maj 2015 blev jag sjukskriven.

Jag rasade aldrig helt som jag vet att många faktiskt gör.

Riktigt utbränd blev jag inte, snarare vidbränd. Jag tog mej ur sängen varje dag och tog barnen till skolan. Jag promenerade, grät, gjorde avslappningsövningar och sov.

Mitt i allt detta sålde vi radhuset och flyttade till lägenhet. Jag fattar inte hur jag tog mej igenom det, men det gjorde jag. Flytten och vårt nya boende har inte varit något annat än positivt, jag trivs så himla bra här!

Nu skriver vi 2016 och januari är snart slut. Jag är så sakteliga på väg ur stress-sjukan, ångesten och depressionen. Sedan augusti arbetar jag igen, nu 50% och det fungerar bra för det mesta.

Jag är lite sugen på att skriva här på bloggen igen, det var längesedan sist.

Hmmmm... Hur blir det nu då?

Jaha... Där kom förkylningen å hälsade på.
Det blev ingen jogg eller PW, sitter i soffan och dricker avkok på ingefära.
Snart vänder det...

Check!

Det blev som jag hade planerat, PW igår och jogg idag.

Nu till nästa mål...

Måndag och onsdag står det morgonträning hemma på schemat. För att jag ska få till det är väckarklockan inställd att ringa kl 05.00...

På tisdag ska jag köra minst 30 min PW eller jogg.

Torsdag och fredag är det bortajobb, det får bli vila på torsdag och sen träning på fredag och lördag.

Ny vecka, nu är det bara att köra!

Går det att jämna ut sej?

Förra veckan tränade jag diciplinerat. Tre pass med styrketräning och två promenader.

Jäklar jag mådde bra. Jobbade bra, sov bra. Var en ganska trevlig person tror jag. Inga dippar.

Sen blev det helg och måndag och bokslut på jobbet. Jag tappar allt. Mår skit. Suckar. Gnäller. Ingen träning. Skitmat, kvällsätande.

Hej å hå. Upp å ner, ner å upp. Hela tiden.

Jag önskar ibland att jag vore mer... Jämn.

Kom på lite bättre tankar i bilen på vägen hem från jobbet. Körde faktiskt ett pass med skivstång och hantlar när jag kom hem!

Nu kommer helgen och träna i någon form ska jag göra både lördag och söndag. Där emellan är det kalas,  lägenhetsvisningar, städning och ännu lite mer flyttfantasier...

Kram å trevlig helg!

Lycka i ett par joggingskor

Äntligen!

Har precis varit ute på en sväng på en knapp timme. Inledde med snabb promenad som ganska snart blev en härlig runda med lugn löpning.

Har saknat det så men risiga luftrör, stress och lite för mycket jobb har satt käppar i hjulen.

Hand i hand med den där skiten ovan, kommer havererad kosthållning. Mrn jag vet också att när jag tränar så äter jag bättre.

Det blir nog bra det här till slut.