November 2014 gjorde jag förra blogginlägget.
Efter det kändes det lite som att jag började gå sönder. Jag bar omkring på en massa skit inombords som jag hade samlat på mej under en längre tid och jag kämpade länge för att hålla det kvar där.
Utåt sett var jag fortfarande samma tjej, glad och engagerad. Jag gjorde ALLT jag kunde för att hålla kvar den fasaden, som jag kämpade...
Jag hade fått mer och mer ont i en axel, den hade redan börjat bråka under 2013. Sedan dess gick jag i perioder hos en naprapat som gjorde vad han kunde för att få i ordning på det där. Det gick inte så bra. Han sa till slut att han inte kom någon vart i behandlingen och rekommenderade mej att ta en paus och sedan gå till en av hans kollegor istället. Han var den första som frågade om jag kanske var på väg att bli sjuk av stress?
Det var jobbigt att höra det där, det gjorde att allt det jag bar på började sippra ut och jag mådde sämre och sämre.
Men skam den som ger sej! Januari 2015 började bra tyckte jag, jag körde stenhårt på med träning trots värk på både in och utsida.
I slutet på den månaden blev jag åter igen förkyld. Kroppen gav liksom upp. Värken i axlarna blev värre och jag kunde inte jogga utan att få kramp i hela överkroppen. Jag klarade fan inte av att träna längre.
I februari tog jag mod till mej och bad min arbetsgivare om hjälp, jag var på väg att bli sjuk av stress. Ville jag gå hem och sjukskriva mej? Neeeej! Det här skulle jag minsann klara av vid sidan om jobb, familj och allt annat.
Hjälpen kom snabbt, jag fick gå till en psykolog och fick KBT behandling. På jobbet fick jag hjälp med att bli av med en del arbetsuppgifter. Jag fick fantastiskt bra hjälp av psykologen. När jag kom dit var jag i fullständigt kaos, både fysiskt och psykiskt. Jag fick hjälp att styra upp tankarna och stilla det värsta kaoset.
Men jag blev inte bättre.
Arbetsdagarna var en plåga i takt med att jag blev mer och mer ljudkänslig trött. Jag tillbringade mycket tid gömd på toaletten kämpandes med ångest och tårar. Till slut orkade jag inte mer. I början på maj 2015 blev jag sjukskriven.
Jag rasade aldrig helt som jag vet att många faktiskt gör.
Riktigt utbränd blev jag inte, snarare vidbränd. Jag tog mej ur sängen varje dag och tog barnen till skolan. Jag promenerade, grät, gjorde avslappningsövningar och sov.
Mitt i allt detta sålde vi radhuset och flyttade till lägenhet. Jag fattar inte hur jag tog mej igenom det, men det gjorde jag. Flytten och vårt nya boende har inte varit något annat än positivt, jag trivs så himla bra här!
Nu skriver vi 2016 och januari är snart slut. Jag är så sakteliga på väg ur stress-sjukan, ångesten och depressionen. Sedan augusti arbetar jag igen, nu 50% och det fungerar bra för det mesta.
Jag är lite sugen på att skriva här på bloggen igen, det var längesedan sist.
