Avsked och uppladdning...

I helgen var vi på Maltes begravning. Det var en ledsam resa. Jobbigt att komma till det välbekanta radhuset vid havet som kändes så tomt och tyst. Det fattades någon där.

Tungt att möta mormor i hennes sorg och ensamhet. "Det finns inte någon att prata med, det är så tyst här". Hon var så ledsen över att hon inte hade hunnit säga allt som hon ville säga. Det gick så fort.

Så hjärtskärande att behöva ta avsked i kapellet. Vackert med alla blommor men... Det var så kallt, vi frös som hundar allihop. Många tårar.

Efteråt fikade vi i en vacker kaffestuga. Där var det varmt och skönt. Mysigt att få sitta tillsammans och slappna av. Solen tittade fram och det blev vackert väder. Det slutade blåsa.

Är helt övertygad om att han har det bra nu. Inga värkande knän eller höfter. Nu kan han svischa fram på sin cykel och hålla koll på oss alla. Lilla Saga var helt övertygad om att han är i himlen och sitter på ett moln av snö. Så vackert.

Vi åt middag tillsammans också, hela familjen. Tröttheten på kvällen var så intensiv, men jag kunde inte somna. Längtade så efter mina frön som var hos mormor och morfar.

De hade haft det jättebra, inga problem alls! Viggo längtade efter oss på kvällarna men han ringde då och när vi hade pratat lite blev han lugn och somnade. Min älskling, ville så gärna krama honom då! Hanna hon hade varit idel solsken. Lilla hjärtat.

Den som led var jag. När vi körde från mamma och pappa så kändes det som om hela bröstet skulle sprängas. Tänk om nåt skulle hända oss, tänk om jag inte fick se dem igen. Herregud, ja... Det gick bra i alla fall. Det kanske känns lite lättare när det är dags nästa gång.

Hjärtat känns lättare nu. Vi har fått säga hejdå till Malte.

Nu är det en ny vecka igen. Viggo har varit i skolan och jag har ägnat mej åt dottern och bröllopsförberedelser. Idag beställde jag tårtor, pratade med Inger om festlokalen, har provat brudklänningen, plitat ner en massa saker vi ska komma ihåg, köpa...

Magnus testade kostymen också. Den sitter som den ska. Fast den lär väl bli för stor, nu är han på gymet...

Känner inget pirr i magen. Det kommer snart hoppas jag. Mindre än två veckor kvar nu.

Sen är jag Fru.

Fru Svensson.

Kram!