Läste precis senaste inlägget i Marcus Birros blogg. Tar mej friheten att lägga hans inlägg här.
Så fantastiskt vackert skrivet om längtan efter familjen. Blir alldeles varm i hjärtat.
Var Skåpet Skall Stå
Tvivlet spinner ljudlöst.
Man sitter apatisk, gammal, trött och ärligt talat rätt ful mitt i borgen av allt det man fick medan man försöker avgöra om det är värt något eller om man blivit lurad.
Då öppnas ett litet skåp här inne, stort som en tummnagel, och där bor all den lagrade kärleken jag lyckats knyta an under mitt liv. Där finns Milo Santinos ansikte när han fokuserar sin blick och bränner ett sår rakt in i mig.
Jag vill ha det där skåpets dörrar på vid gavel men de stänger sig själva.
Man måste dröja med blicken genom tågfönstret. Man måste ta sig tid. Man måste ha tålamod.
Då är kärleksflickan där och öppnar de små dörrarna och mörkret skingras, en sval hand på pannan, en ren och ljus doft av tidlöshet i rummet, en svag stämma, sensuell och blyg, två ansikten som betyder allt för mig.
Det meningslösa klistret mellan mina fingrar som är mitt jobb är borta.
Jag lyfter upp honom, håller om honom, pussar honom, älskar honom.
Jag är framme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar