Nu börjar livet som hemmamamma på riktigt...

Min son har nu börjat i "nollnollan". Alltså, han skall gå på en (väldigt bra och populär!) montessori skola som heter Fredsduvan här i Haninge. www.montessoriskolan-fredsduvan.se, där börjar barnen i motsvarande "sexårsverksamhet" redan det året de fyller fem år.

Han har blivit så stor, min lilla kille! Det är väldigt viktigt för honom att vi inte kallar honom barn just nu, däremot kan jag säga att han är ett stort barn, det köper han.

Idag berättade han för mej att kossor också kan få ägg, för de ruvar ju när de ligger ner... Snacka om att det är många tankar som rör sej i hans huvud. Och när man myser, då blir det barn!

Min dotter pratar hon också, fast där är det mer svårtolkat. Vanliga uttryck är "ooooooo", "aaaaaa" och "urrö". Igår satt hon och jag och tittade på säsongsfinalen av "Allsång på Skansen". Jag sjöng för allt vad tygen höll och Hanna kommenterade detta med sitt oerhört målande språk! Hon såg glad ut i alla fall! Man kan nog inte begära mer av en liten tjej som inte ens ät två månader...

Varje dag tänker jag att jag måste ta vara på tiden som jag nu har hemma, det är sista gången (innan pensionen....) som jag faktiskt kommer att ha så mycket tid för min familj. Jäkla skit att jag nästan känner mej stressad, jag ska ju njuta nu!!!!

Just nu, precis i denna stund, så njuter jag. Helt och fullt. Kvällen har varit lugn, inga konflikter. Bara mys (NEJ, inte SÅNT mys som Viggo menar...). Hanna har varit nöjd och har mest sovit.

Jag har nattat sonen och läst Kattresan - igen... "Mamma, vad betyder kalikå? Kan krokodiler gråta? Vad är kompott? http://barnensbibliotek.se/kattresan/index.htm.

Hanna sover vid mitt bröst, hon håller sej fast i min tröja.

Jag har två underbara barn OCH en fantastisk man. Livet kan inte bli bättre.

Kram från idyllen...