Äntligen!

Det har inte blivit mycket bloggande på ett tag. Inser nu att jag faktiskt har saknat det!

Vad har hänt sen sist? Jaaaa, allt rullar på. Viggo går i skolan och Hanna växer...

Hon har blivit en riktig liten pratkvarn! Hon ooooar och aaaaoooar mest hela tiden. I förrgår rullade hon från rygg till mage - två gånger! Tror att det var rätt lut, så jag får nog tolka det hela som att det inte var nån medveten rullning, snarare ett olycksfall i arbetet. Då väger jag också in Hannas kommentar i fallet - Uuuh uhg uuuh....

Viggo har tagit hem sitt första lilla projekt från skolan - ett litet kompendie (är det singularis eller ska det vara ett kompendium?!) om vilda djur. Han hade färglagd elefanter, flodhästar och geoparder och så stod det om hur långa och höga djuren är och vad de äter. Jättefint! Han var så himla stolt. Det är jag också!

Jag njuter av livet hemma. Just nu är hösten så vacker som den nog aldrig varit tidigare. Löven börjar skifta färg och himlen är alldeles blå. Jag vill bara vara ute och njuta, nu blir det extra långa promenader!

I helgen som gick hade vi barndop i Österhaninge kyrka. Det var en helt underbar dag som blev lyckad på alla plan!

Det var ett jättefint dop i en vacker kyrka med en väldigt trevlig och sympatisk präst, Magnus Back.

Emma och Linnea är faddrar till vår lilla Hanna Mimmi och de fick ta hand om henne i kyrkan. Emma bar henne och Linnea läste en jättefin dikt. När Linnea läste dikten så log Hanna! Sen sov hon (och Liam, den lilla killen som också döptes) resten av tiden.

Den här dikten läste Linnea:

Att få ett litet fadderbarn

är en gåva och en ära

- att man är så betrodd

att stå ett liv så nära.

Man länkas till varandra

med ett gudomligt band.

Så själsligt är man nära

fast man bara ses ibland.

Ett fadderbarn liv man följer

av omtänksamma skäl.

För man har fått till uppgift

att se till barnets väl.

Och även i det tysta

finns detta alltid kvar

- att man känner något särskilt

för det fadderbarn som man har.

Liams mamma Therese läste den här dikten, jättefin!

Så kom du då till oss du älskade barn,

och grep våra hjärtan med kraft.

Med ens fick allting mera mening,

långt mer än det någonsin haft.

Du ler så du strålar,

din själ lyser klar,

Du fångar all ömhet omkring,

små fötter och fingrar, din hud och din doft

så underbart skapat allting.

Ditt liv skall vi följa och finnas för dig

och dela din glädje och sorg.

När skuggorna hotar ditt solsken,

så är vi din tryggade borg.

Idag vill vi visa för vänner och släkt,

den gåva vi fått att bevara;

Ett barn att få älska och skydda från ont,

en lycka för stor att förklara.

Viggo hade också fullt upp. Han fick bära sitt dopljus, det tändes Hannas ljus på. Sen fick han också fylla på vatten i dopfunten. Han skötte sej galant, fast han tyckte att det hela tidvis var ganska tråkigt... Vilken go kille han är!

Efterföljande fest hemma hos oss var också väldigt trevlig med go mat och himla trevliga gäster! När allt var över på söndagen (när nattgästerna hade kört hemåt) så var jag minst sagt trött...

Viggo fick feber sent på söndagkvällen så vi var hemma och tog det lugnt på måndan. Det behövdes även för mej... Han blev snabbt pigg igen så nu är allt som vanligt igen.

Dags att hoppa in i duschen efter morgonpromenaden.

Kram till nästa gång!

...faaan! Har jätteproblem med styckeindelningen i det här inlägget - nu ger jag upp! Sorry...