Vårrusig

Gårdagen var minst sagt omtumlande.
Sprudlande glädje samidigt som hjärtat gråter efter en förlorad vän.

Igår kom det där samtalet som jag fasat för. Nu är min vän på månen.
Mina tankar går till hennes fina familj.

Jobbdagen gick mer eller mindre som i dvala och jag kände ett tag att jag bara ville hem och skita i allt. Men så tog jag mej ändå ut till Universitetet där det skulle vårrusas. Det var ett bra val jag gjorde.

Det blev en fantastisk kväll med trevlig sällskap och picknick i solen. Jag tog de 5 kilometrarna på 26 minuter, det känner jag mej nöjd med! Det var en inledningsvis nästan skrämmande känsla med så mycket folk men så fick jag in någon form av takt i löpningen och det var ren och skär glädje att få flåsa och ta sej mot målet i havet av löpare!

Idag känner jag mej ganska trött och sliten men det blir nog bättre. Morgonen startade på bästa sätt med mys i soffan med sonen. Lilltjejen vaknade inte när vi gick upp så vi fick en stund för oss själva innan han skulle till skolan. Nu har snorpan vaknat och efter lite Bollibompa och ett par koppar kaffe börjar det bli dags för frukost.

Jag tänker mycket på människor omkring mej som drabbas av sorg och som jobbar sej sjuka. Just nu har jag två arbetskamrater inlagda på sjukhus. Det är nästan ofattbart och så fruktansvärt tragiskt. Jag läste en jättefin text som Morgan Alling har skrivit, tänkvärda ord är det. Läs!