Nu känns det som det ska

Äntligen!

Jag har varit ute på en joggingtur ikväll. Det var en ganska lugn sväng, jag ville kolla lite hur det var med flås och knän och sånt. Men det gick riktigt bra, har lite känningar i ena knät men med lite stretch hoppas jag få bukt med det där jäkla "löparknät" jag har skaffat mej. Skönt i alla fall att jag fixade 7 km utan problem.

Känslan i kroppen nu är fantastisk, nästan religiös! Som jag har längtat efter det här. Nu hoppas jag verkligen att förkylningar och seghetskänslan i kroppen håller sej på avstånd ett tag, ja helst för alltid om jag får bestämma. Herregud, jag ska springa ett halvmaraton i september...

Träningsfokus är högsta prio en lång tid framöver.

Ja, jämte matkollen alltså... Det har varit tufft ett tag. Jag har haft en molande känsla i kroppen att jag inte kommer att fixa det här, att jag kommer att gå upp i vikt igen och misslyckas. Den där känslan går hand i hand med stressen som har eskalerat ända sedan sensommaren. Till detta kommer minst tre förkylningsomgångar som har gjort mej hängig och seg.

Nu känns det som det har vänt lite. Jag har kände mej fortfarande hängig i julhelgen men jag har varit ute och tagit två raska promenenader och idag var jag som sagt ute på den där efterlängtade löprundan. Det är bara att köra på nu och inte grotta ner sej i det som varit.

Jag VET ju innerst inne att jag inte kommer att misslyckas. Tillvaron går ju alltid upp och ner, likaså stressnivån och det är ju ingen överraskning att det dyker upp en förkylning eller tre heller för den delen. Det är bara att ta sej igenom och sedan samla ihop sej och på nytt lyfta blicken och minnas var fokus ska vara.

Vad är då mitt fokus? Vad är meningen med allt? Jo, det är att jag mår bra och det är att min familj och mina vänner mår bra. Det finns mycket annat som är viktigt också men de sakerna är de allra viktigaste för mej.