söndag 24 oktober 2010

Return of the hiddeous MAMMAMONSTER

Jag fattar inte vad som är fel med mej. Jag funderar på vad det är jag känner, förstår inte alls. Är det otålighet eller frustration eller vad?!

Jag lyckades för en massa år sedan att hitta mej en bra man och med honom har jag tillverkat två fantastiska barn. Det där lilla gänget som kallas min familj gör mej lycklig. På riktigt.

De är mitt liv.

Trots att vi allihop fick sova ganska länge imorse så var jag på ett riktigt pisshumör när jag vaknade. Trött och grinig. Jag tänkte att jag borde informera barnen om att det inte var läge att testa mammas gränser just idag. Gjorde så och jag tror nog att budskapet gick fram. Fläckvis i alla fall.

Men jag har verkligen inte lyckats alls med mitt mamma-mission... Det känns inte alls bra. Fram på eftermiddagen drog jag iväg på en joggingtur för att bli av med lite av allt det sura men det lyckades inte. Tack och lov blev avslutningen på kvällen lugn och fin och vi kunde kramas, pussas, läsa böcker och skratta tillsammans. Jag fick be om ursäkt för mitt usla humör och så fick jag säga det enda som är viktigt egentligen.

Jag älskar er. Hur mycket jag än gormar och suckar så älskar jag er så mycket att hjärtat sväller när jag ser er. Ni är det finaste jag har.

Nya försök imorgon. Det kan bara bli bättre.

Jag såg premiärprogrammet  av "Så mycket bättre" på TV4 ikväll. Jag blev alldeles blöt i ögonen när Lill-babs sjöng för Lasse Berghagen. Så himla bra! Det måste ses fler avsnitt här! Sen blev det en kanonbra långfilm "Juno".

Kan konstatera att kvällen från från klockan 7 och framåt har varit alldeles förträfflig. Kan det vara så väl att monstret har dragit för denna gång? Jag bestämmer härmed att det är så.

Kram!

2 kommentarer:

knasokalas sa...

Om man vore glad och perfekt jämt vore man ju inte mänsklig. Och det som är så himla bra med familjen är ju att de gillar en oavsett om man är ett monster eller inte en dag.

Kram!

(Visst är den bra Juno! Jag lyckades också hålla mig vaken och se den)

Åsa sa...

Ingen är pefrekt Åsa .. och barnen är inte perfekta . det viktiga är att man gör Good enouge och det gör du ju eller hur ????
För de vet att du finns där och att du älskar dem ..


Kram