Tandutdragningen som kom av sej

Jag tillbringade större delen av dagen igår med att febrilt försöka komma på en ursäkt för att boka av tiden hos tandläkaren. Jag kom inte på nåt bra och dessutom tröttnade arbetskamraterna på mitt gnäll. Bara att gilla läget och köra på.

Idag har jag gått omkring som en zombie och mått riktigt dåligt av oro.

Men jag tog mej till tandläkaren. Jag satte mej i stolen. Lät mej röntgas lite. Höll mej lugn när det skulle kollas och pillas lite runt den där tanden som skulle bort. Jag laddade och gjorde mej redo.

Då konstanterade min alldeles FANTASTISKA tandläkare (Mikael heter han, jättesöt!) att han inte alls ville dra ut den där tanden.

Va?! Sicken kille!

För ett par veckor sedan ringde de från mottagningen och meddelade att min tandläkare hade slutat och att jag istället skulle till denne Mikael. Jag gillade inte alls det där, jag gillade "min" tandläkare och kände stort förtroende för henne. Men det var bara att acceptera, inte kunde jag backa bara för det?!

Men nu visar det sej alltså att hon nu kanske inte var så himla bra som jag trodde. Vilket uppköp jag gjorde!

Dagens hjälte är alltså min tandläkare, han är värd en STOR puss!

...fattar bara inte varför huvudvärken inte har släppt trots all denna lycka. Det bankar och värker lik förbannat...